Fylleblogg!!!!!!!! Eller rosévins fyllan är den bästa fyllan

okeeeeja, fylleblogg alltså. fingrarna stelfrusna, jävla norrland säger jag bara. sååååååå, kvällen alltså: förfest med partner in crime häruppe, kamn säga att kvällen avslutades med nyt skvaller som jag inte kan avslöja här men som ändå var kul att veta. Plus självförtroendeboost, min intuition inte vara så jävla lost, jaja gött med upprättelse eller vadå?! annars; försökte övertalaen att vi bott i samma korre och tror fan i mej att jag har rätt och en annan att han är minsebie-substitut häruppe men han ville fan inte. han borde, han har första säsongen av gilmore girls på dvd, asså fatta!!!!!!! sen så blev jag även jävligt bitter över att en kille som ville ligga med mig i våras gck hem med en annan tjej, inte för att jag vll men fatta dissen ä då. döööööööör. och killen sover så knulla blir det fan inte.

jag kan inge skriva, bokstavligen, ser typ inte tangenterna. puss

palcera här in valfri lämplig textrad av the doors/janis jopplin/jimi hendrix/can/jeffersons airplane etc

Ååååhhhhhh, kollar jsut nu på SVT,s dokumentärserie om hippies och även om dokumentären är sugig som få, jag menar hur kul är det med 40-talister som sitter och beklagar sig över att musikfestivaler inte är vad de en gång varit blandat med alldeles för många klipp från typ roskilde - 94 så får åsynen av hippies i San Fransisco 67 fortfarande mina ögona att bli dimmiga av längtan.

När jag tänker på tonåren vilket, tyvärr, händer alldeles för ofta speciellt med tanke på att jag är 23, så tänker jag på mig själv mest från pandatiden. Förmodligen för att det trots allt är svart kajal och ööhhhhh, The Smiths som satt störst prägel på den jag är idag men det fanns en tid innan randiga tröjor och suktande efter androgyna män tog över mitt liv. En tid då bilder av dansande barfotahippies i angorakappor och pärlband gjorde mig knäsvag och fick mitt femtonåriga hjärta att klappa vilt av längtan. En tid då Jim Morrison var största idolen och (givetvis) bästa runkobjekt och då det var till tonerna av Janis Joplin som jag grät mig till sömns om kvällarna. En tid då jag förtvivlat gärna ville sticka ut men trots långkjolen och tunikan och från syster ärvda doc Martins såg hopplöst mainstream ut. Och då drömmen om Woodstock var aldrig så långt borta som vid bafotadans till Jimi Hendrix på bandaren i kompisens villaträdgård.

Jag minns att jag också drömde om att i framtiden få läsa på folkhögskola för det var där jag trodde att nutidens hippies höll till och typ låg i hög och kramde varandra iklädda de allra finaste manchesterbyxorna och när de var färdiga med kramandet så tänkte jag mig att de satt i ring och spelade gitarr och sjöng gamal Wiehelåtar. Herrejisses, det är skönt att jag trots allt varit utsatt för någon typ av utveckling.

rödsprängd och arbetslös

lämande med gråtklumpen i halsen in uppsatsen imorse. ignorerade pinsamma formaliamissar men hatade mig själv (givetivs! vad annars?) mer än nånsin tidigare gick hem till dålig stämning och misslyckades med att vända tillbaka dygnet. surfade på ams och fick ännu mer ångest. jahapp, då var man liksom arbetslös då. älskar att vara student. hatar att jobba. jag ger det typ en vecka innan jag ringer kommun och går ner mig i träsket igen. en ska är iallafall säker; jag ska räkna matte tills jag går under för att det här halvåret inte ska kunna blickas tillbaka på som menlöst elände.

det var väl det. nu fortsätter stirrandet och handlingsförlamningen och äcklet inför ögonen som är alldeles röda. tjing.

God fortsättning vänner...

Eftersom det redan är femte dexember antar jag att det är lite försent för att göra 2007 års sammanfattning. Så låt mig istället bara konstatera att 2007 var året då jag började anse aerobic vara en skojig fritidssysselsättning och året då Britney Spears fick mig att gråta som ingen annan.

2008 kommer för övrigt bli året då jag tar över bloggsverige.