palcera här in valfri lämplig textrad av the doors/janis jopplin/jimi hendrix/can/jeffersons airplane etc

Ååååhhhhhh, kollar jsut nu på SVT,s dokumentärserie om hippies och även om dokumentären är sugig som få, jag menar hur kul är det med 40-talister som sitter och beklagar sig över att musikfestivaler inte är vad de en gång varit blandat med alldeles för många klipp från typ roskilde - 94 så får åsynen av hippies i San Fransisco 67 fortfarande mina ögona att bli dimmiga av längtan.

När jag tänker på tonåren vilket, tyvärr, händer alldeles för ofta speciellt med tanke på att jag är 23, så tänker jag på mig själv mest från pandatiden. Förmodligen för att det trots allt är svart kajal och ööhhhhh, The Smiths som satt störst prägel på den jag är idag men det fanns en tid innan randiga tröjor och suktande efter androgyna män tog över mitt liv. En tid då bilder av dansande barfotahippies i angorakappor och pärlband gjorde mig knäsvag och fick mitt femtonåriga hjärta att klappa vilt av längtan. En tid då Jim Morrison var största idolen och (givetvis) bästa runkobjekt och då det var till tonerna av Janis Joplin som jag grät mig till sömns om kvällarna. En tid då jag förtvivlat gärna ville sticka ut men trots långkjolen och tunikan och från syster ärvda doc Martins såg hopplöst mainstream ut. Och då drömmen om Woodstock var aldrig så långt borta som vid bafotadans till Jimi Hendrix på bandaren i kompisens villaträdgård.

Jag minns att jag också drömde om att i framtiden få läsa på folkhögskola för det var där jag trodde att nutidens hippies höll till och typ låg i hög och kramde varandra iklädda de allra finaste manchesterbyxorna och när de var färdiga med kramandet så tänkte jag mig att de satt i ring och spelade gitarr och sjöng gamal Wiehelåtar. Herrejisses, det är skönt att jag trots allt varit utsatt för någon typ av utveckling.